(Athens, 1849-1884) was a major Greek impressionist painter of the 19th century that gained a great reputation as an artist initially in Belgium. Pantazis studied painting at the Athens School of Fine Arts from 1861 to 1871 with Nikiforos Lytras as his teacher. He continued for one year his studies in Munich and he then left for Marseille and Paris.In Paris he was taught by Gustave Courbet and Antoine Chintreuil. At this period he was introduced to the works of Eugene Boudin, Johan Barthold Jongkind and of the impressionists Manet, Camille Pissarro and Degas. In 1873, with a reference letter from Manet, he moved to Brussels in Belgium. A notable Greek wine businessman Jean Économou was particularly interested in his skills and commissioned a large number of Pantazis paintings. In Belgium, Pantazis became a member of an anti-academic artistic group called Circle de la pâte (meaning the circle of colour), and a member of Les XX. He became close friends with painter Guillaume Vogels and sculptor Auguste Philippette whose sister he married few years later. In Brussels, initially he worked as a home decorator for Guillaume Vogels but later he was dedicated to painting as he became increasingly known for his talent. In 1878 he represented Greece at the International Art Biennalle of Paris. He died before he turned 35 years old from chronic tuberculosis.   Related Paintings of Pericles Pantazis :. | The Virgin of Jerusalem | sovande pojke och huvudstudie | Selfportrait with a dog | The Coronation of The Virgin by the Holy Trinity | The Perfume |
Related Artists:
Pierre-Narcisse Guerin
(13 May 1774 - 6 July 1833) was a French painter. Guerin was born in Paris. A pupil of Jean-Baptiste Regnault, he carried off one of the three grands prix offered in 1796, in consequence of the competition not having taken place since 1793. In 1799, his painting Marcus Sextus (Louvre) was exhibited at the Salon and excited wild enthusiasm. Part of this was due to the subject - a victim of Sulla's proscription returning to Rome to find his wife dead and his house in mourning - in which an allusion was found to the turmoil of the French Revolution. Guerin on this occasion was publicly crowned by the president of the Institute, and went to Rome to study under Joseph-Benoît Suvee. In 1800, unable to remain in Rome on account of his health, he went to Naples, where he painted the Grave of Amyntas. In 1802 Guerin produced Phaedra and Hippolytus (Louvre); in 1810, after his return to Paris, he again achieved a great success with Andromache and Pyrrhus (Louvre); and in the same year also exhibited Cephalus and Aurora (Louvre) and Bonaparte and the Rebels of Cairo (Versailles). These paintings suited the popular taste of the First Empire, being highly melodramatic and pompously dignified. The Restoration brought to Guerin fresh honours; he had received from the first consul in 1803 the cross of the Legion of Honour, and in 1815 Louis XVIII named to the Academie des Beaux-Arts. His style changed to accord with popular taste. In Aeneas Relating to Dido the Disasters of Troy (Louvre), Guerin adopted a more sensuous, picturesque style. Guerin was commissioned to paint for the Madeleine a scene from the history of St Louis, but his health prevented him from accomplishing what he had begun, and in 1822 he accepted the post of director of the French Academy in Rome, which in 1816 he had refused. On returning to Paris in 1828, Guerin, who had previously been made chevalier of the order of St. Michel, was ennobled. He now attempted to complete Pyrrhus and Priam, a work which he had begun at Rome, but in vain; his health had finally broken down, and in the hope of improvement he returned to Italy with Horace Vernet. Shortly after his arrival at Rome Baron Guerin died, on the 6th of July 1833, and was buried in the church of La Trinite de Monti by the side of Claude Lorrain.
Clare George
British 1860-1900
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.